miramar
Ja, då var man hemma igen. Hade utan tvekan kunnat ligga kvar i svarta havet på min luf,madrass och skumpats omkring hej vilt av vågorna. Underbart har de varit. Komma bort, kopplat av. Jag uttrycker mig som en sönderstressad människa men jag kände verkligen hur skönt det var. Jag njöt utav varenda sekund. Läste böcker, solade, badade och lyssnade på musik.
Telefonen hängde med på resan men enbart för att lyssna på musik, den har varit på flygplans läge under hela veckan.. En dator har jag inte ens funderat på att andvända. Tven på rummet har varit på slagen vid något tillfälle men efter ett tag blev huvudet alldeles snurrigt. I Bulgarien dubbar man alla tvprogram, alla filmer. Ja allt är dubbat. För hade det bara varit textat hade man ju förstått engelskan dom pratade men sån tur hade vi inte och vi klarade oss alldeles utmärkt.
På hotellet var de "all in clude" . Man fick under hela dagarna och kvällarna hämta mat,glass fika och dricka. Glassen var helt underbar, hur god som helst. Detsutom var de kulglass och jag åt nog lite för mkt. Men nu är de hårdkörning med maten. Tyskarna utnuttjade dock bandet runt armen väl för att hämta mat och allt. Dom satt vid borden hela dagrarna och bara åt.
Näst sista dagen tänkte jag för mig själv.
- Vi har fan i mig inte haft ett enda bråk, är de möjligt?
Skulle kanske sagt "peppar peppar" för rätt som de var gick pappa och hämtade kykling. Han kom tillbaka gav kyklingen till Svea och Mathilda. Han gav dom bitar och dom åt. Rätt som de var drev det upp för storm. Mamma kom.
Hon började skälla ut pappa för att han så oansvariget gett dom rosa ofärdig kykling. Han sa lugnt,
- Marie, den hära kyklingen har jag ätit hela veckan de är inget fel på den.
Mamma godtog inte ursäkten och bråket var igång. Nu var de allvar. Klockan var dags för lunch. Familjen splitrades och satte sig i två olika bord. Mamma pratade om pappa, och pappa pratade om mamma. Haha det var sjukt komiskt. Tur att de inte var mer än 2 svenska familjer på hotellet. För detta bråk gick överstyr. Mot dagens slut satt dom bredvid varanndra och pratade vanligt igen. Haha
Så var de dags att åka hem (tråkigt nog). Bussen kom 02.30 för att ta oss till flygplatsen. Trött som jag var beslöt jag mig för att sova.
Pappa petade till mig efter ett tag.
Jag såg då att min mamma stod lutad över reseledaren på bussen och förklarade högt på engelska att min lillasyser behövde bajsa. Jag skämdes. Innombords var jag spräng röd. Bussen stannade och mamma och Svea gick ut. Efter ett tag kom dom ut från dom mörka buskarna längst vägen och klampade in i bussen. Jag kunde nu inte annat än skratta . Jag kände att jag var lite avundsjuk (inte så som att de var jag som var bajsnödig) men att hon bara kunde säga till att hon ville bajsa, bussen stannades och hon fick göra de utan att ens överhuvudtaget behöva bekymra sig om vad alla skulle tycka och tänka.
De var så enkelt att vara liten.
Ajja bussen rullade vidare och vi var framme vid flygplatsen, där väntade dock en evig väntan tills planet skulle gå.
Resan hem gick bra, snabbt och smärtfritt. Alla kvinnorna på platet borjade att applådera. Egentligen fattar jag inte över vad de applåderar åt. Kanske är de för att piloten skött sitt jobb och tagit dom hem till sitt älskade norrland oskadda?
Nu är allt uppackat och de känns lite tråkigt. Jag tycker att det alltid blir så vemodigt att packa upp grejerna. Känns som att man städar och tvättar bort en hel vecka ur sitt liv. Alla res minnen och så. Egentligen vet jag ju att minnerna sitter uppe i huvudet och så. Men jag upplever de som lite jobbigt.
Ska inte dra ut nå mer på inlägget som blev ohhyggligt långt men samtidigt en kort resumé över en vecka.
Men måste få lägga till en grej, Bulgarerna på stället där vi höll till (Obzor) var ohyggligt trevliga och inte alls på något sätt " sliskiga". Ni fattar som en del är utomlands. Heja Bulgarer.
Kort fattat så.
Varmt, soligt,skönt, bad, avkopplande, gemenskap.
Telefonen hängde med på resan men enbart för att lyssna på musik, den har varit på flygplans läge under hela veckan.. En dator har jag inte ens funderat på att andvända. Tven på rummet har varit på slagen vid något tillfälle men efter ett tag blev huvudet alldeles snurrigt. I Bulgarien dubbar man alla tvprogram, alla filmer. Ja allt är dubbat. För hade det bara varit textat hade man ju förstått engelskan dom pratade men sån tur hade vi inte och vi klarade oss alldeles utmärkt.
På hotellet var de "all in clude" . Man fick under hela dagarna och kvällarna hämta mat,glass fika och dricka. Glassen var helt underbar, hur god som helst. Detsutom var de kulglass och jag åt nog lite för mkt. Men nu är de hårdkörning med maten. Tyskarna utnuttjade dock bandet runt armen väl för att hämta mat och allt. Dom satt vid borden hela dagrarna och bara åt.
Näst sista dagen tänkte jag för mig själv.
- Vi har fan i mig inte haft ett enda bråk, är de möjligt?
Skulle kanske sagt "peppar peppar" för rätt som de var gick pappa och hämtade kykling. Han kom tillbaka gav kyklingen till Svea och Mathilda. Han gav dom bitar och dom åt. Rätt som de var drev det upp för storm. Mamma kom.
Hon började skälla ut pappa för att han så oansvariget gett dom rosa ofärdig kykling. Han sa lugnt,
- Marie, den hära kyklingen har jag ätit hela veckan de är inget fel på den.
Mamma godtog inte ursäkten och bråket var igång. Nu var de allvar. Klockan var dags för lunch. Familjen splitrades och satte sig i två olika bord. Mamma pratade om pappa, och pappa pratade om mamma. Haha det var sjukt komiskt. Tur att de inte var mer än 2 svenska familjer på hotellet. För detta bråk gick överstyr. Mot dagens slut satt dom bredvid varanndra och pratade vanligt igen. Haha
Så var de dags att åka hem (tråkigt nog). Bussen kom 02.30 för att ta oss till flygplatsen. Trött som jag var beslöt jag mig för att sova.
Pappa petade till mig efter ett tag.
Jag såg då att min mamma stod lutad över reseledaren på bussen och förklarade högt på engelska att min lillasyser behövde bajsa. Jag skämdes. Innombords var jag spräng röd. Bussen stannade och mamma och Svea gick ut. Efter ett tag kom dom ut från dom mörka buskarna längst vägen och klampade in i bussen. Jag kunde nu inte annat än skratta . Jag kände att jag var lite avundsjuk (inte så som att de var jag som var bajsnödig) men att hon bara kunde säga till att hon ville bajsa, bussen stannades och hon fick göra de utan att ens överhuvudtaget behöva bekymra sig om vad alla skulle tycka och tänka.
De var så enkelt att vara liten.
Ajja bussen rullade vidare och vi var framme vid flygplatsen, där väntade dock en evig väntan tills planet skulle gå.
Resan hem gick bra, snabbt och smärtfritt. Alla kvinnorna på platet borjade att applådera. Egentligen fattar jag inte över vad de applåderar åt. Kanske är de för att piloten skött sitt jobb och tagit dom hem till sitt älskade norrland oskadda?
Nu är allt uppackat och de känns lite tråkigt. Jag tycker att det alltid blir så vemodigt att packa upp grejerna. Känns som att man städar och tvättar bort en hel vecka ur sitt liv. Alla res minnen och så. Egentligen vet jag ju att minnerna sitter uppe i huvudet och så. Men jag upplever de som lite jobbigt.
Ska inte dra ut nå mer på inlägget som blev ohhyggligt långt men samtidigt en kort resumé över en vecka.
Men måste få lägga till en grej, Bulgarerna på stället där vi höll till (Obzor) var ohyggligt trevliga och inte alls på något sätt " sliskiga". Ni fattar som en del är utomlands. Heja Bulgarer.
Kort fattat så.
Varmt, soligt,skönt, bad, avkopplande, gemenskap.
Kommentarer
Trackback
