parkhäng
Mika ringer.
- Emma, de är en ekorre i mitt hus, den klättrar på gardinstången!
Jag ville så gärna skratta, men Mika var ju rädd som jag vet inte vad. Hon svor och hade sig. Hon kläckte bland annat ur sig. Jag kommer hata ekorrar förevigt.
Situationen var hyfsat (utan överdrift ) kaos. Det ringer på hem telefonen. Det var mammas farmor. Människan kan då aldrig sluta surra. Äntligen avslutades samtalet med mammas farmor om vattnande blommor och om ringen jag fick i konfirmations present.
- Mika?
Hon hade lagt på, monkan hade kommit hem och visat "djurväns" takterna. Hon hade minsan fått ut ekorren från huset. Heja monkan!
Vi knatar in till stan. Varmt som de var (med solsken dock, de hade sprukit upp från förmiddagen) . Ja nu tappade jag tråden. Tillbaka till sak. Vi beslutade oss för att slå oss ner på en parkbänk och njuta utav vädret helt enkelt. Berdvid mig sitter en man och ett barn. Under parkbänks "hänget" kommer de fram att mannen är pappa till pojken och pojken visar sig vara handikappad.
- Vem fan är de som sjunger om en glass? nåt i den stilen kläcker Mika ur sig. Det var givetvis den handikappade pojken som gjorde de. Situationen kändes en aning svår hanterad och vi skämdes.
Vi började diskutera om sår, om att de egentligen är sjukt att vi sitter och klagar på våra små myggbett som kliar medans de finns människor som har de svårare.
- Ja typ handikappade! säger Mika då. Situationen var mer svårhanterat än sist. Bänken gungade för att vi skrattade utan att släppa ut de (ni fattar? ) Pojken och pappan hade äntligen ätit upp glassen och gick.
Ett nytt sällskap tillträder den halv tomma bänken. Tre små flickor. Pappan går iväg och undertiden passar en utav flickorna på att kolla på min väska.
- Vad har du i väskan?
- Ehm , nyklar och pengar, svarade jag tveksamt och ogillade att hon stoppade ner handen i väskan och grävde runt. Mika skrattade vilket jag också gjorde men dock obekväm med hennes hand i väskan.
- Du har en mobil också sa hon.
Nu var de nog, jag plockade upp hennes hand och stängde väskan som hon tog friheten att öppna. Pappan döck upp och dom gav sig av .
- Emma, de är en ekorre i mitt hus, den klättrar på gardinstången!
Jag ville så gärna skratta, men Mika var ju rädd som jag vet inte vad. Hon svor och hade sig. Hon kläckte bland annat ur sig. Jag kommer hata ekorrar förevigt.
Situationen var hyfsat (utan överdrift ) kaos. Det ringer på hem telefonen. Det var mammas farmor. Människan kan då aldrig sluta surra. Äntligen avslutades samtalet med mammas farmor om vattnande blommor och om ringen jag fick i konfirmations present.
- Mika?
Hon hade lagt på, monkan hade kommit hem och visat "djurväns" takterna. Hon hade minsan fått ut ekorren från huset. Heja monkan!
Vi knatar in till stan. Varmt som de var (med solsken dock, de hade sprukit upp från förmiddagen) . Ja nu tappade jag tråden. Tillbaka till sak. Vi beslutade oss för att slå oss ner på en parkbänk och njuta utav vädret helt enkelt. Berdvid mig sitter en man och ett barn. Under parkbänks "hänget" kommer de fram att mannen är pappa till pojken och pojken visar sig vara handikappad.
- Vem fan är de som sjunger om en glass? nåt i den stilen kläcker Mika ur sig. Det var givetvis den handikappade pojken som gjorde de. Situationen kändes en aning svår hanterad och vi skämdes.
Vi började diskutera om sår, om att de egentligen är sjukt att vi sitter och klagar på våra små myggbett som kliar medans de finns människor som har de svårare.
- Ja typ handikappade! säger Mika då. Situationen var mer svårhanterat än sist. Bänken gungade för att vi skrattade utan att släppa ut de (ni fattar? ) Pojken och pappan hade äntligen ätit upp glassen och gick.
Ett nytt sällskap tillträder den halv tomma bänken. Tre små flickor. Pappan går iväg och undertiden passar en utav flickorna på att kolla på min väska.
- Vad har du i väskan?
- Ehm , nyklar och pengar, svarade jag tveksamt och ogillade att hon stoppade ner handen i väskan och grävde runt. Mika skrattade vilket jag också gjorde men dock obekväm med hennes hand i väskan.
- Du har en mobil också sa hon.
Nu var de nog, jag plockade upp hennes hand och stängde väskan som hon tog friheten att öppna. Pappan döck upp och dom gav sig av .
Kommentarer
Trackback
